Vår linoljefärg består av en kallpressad kokt linolja och äkta färgpigment. Den har en högtäckande förmåga vilket gör att den räcker till större ytor än andra färgtyper.
Se upp för kopior!
Står du i begrepp att måla ditt faluröda hus? Då vill vi dra ett par varningens penselstreck. För om du inte ser upp när du väljer färg kan resultatet bli något helt annat än det du tänkt dig. I flera hundra år har vårt svenska landskap färgats av Falu Rödfärg. En unik produkt som givit ett vackert och slitstarkt skydd åt svenska hus generation efter generation.
Men nu finns det Falu Rödfärg-kopior på marknaden. De kallar sig bland annat “klassisk” eller “traditionell” rödfärg och någon säger sig innehålla ”rödfärgspigment” trots att det är helt nyproducerade produkter och inte baserade på pigment från Falu koppargruva. I vissa fall säljs de dessutom i burkar som är närmast identiska med de burkar som tidigare år innehållit äkta Falu Rödfärg.
Det finns bara en Falu Rödfärg.
Det finns en rad argument för att välja Falu Rödfärg. Den första och största skillnaden är att Falu Rödfärg innehåller pigment från Falu koppargruva. Det är en naturprodukt med över 20 olika mineraler som alla bidrar till färgens unika egenskaper. Det är t ex kiselsyran i pigmentet som gör att en faluröd fasad ibland nästan glimrar i kvällssolen.
Titta efter varumärket!
För att det ska bli enkelt för dig att välja rätt, säljs Falu Rödfärg i en enhetlig förpackning i alla butiker.
Du känner igen burken på designen (vit burk med röd/ljusröd/svart/grå landskapssilhuett) men också på det välkända varumärket.
Står det inte uttryckligen Falu Rödfärg på burken så är det helt enkelt inte Falu Rödfärg.
HISTORIK
Vita husklungor längs med kusten är kanske en bild som etsat sig fast på mångas näthinnor. Den vita oljefärgen fick dock inte genomslag förrän vid 1800-talets slut. Ända fram till 1700-talets slut var det ovanligt att husen på Bohusläns landsbygd eller i fiskelägena alls målades. De hus som målades ströks med rödfärg, som här på västkusten ofta kunde vara uppblandad med tranolja. Rödfärgen gjorde sitt inträde i städerna litet tidigare. Carl von Linné kunde redan 1746 notera i sin "Wästgötaresa" att husen i Uddevalla var "...beslagne med bräder, överstrukne med rödt och målade med blå eller hvita knutar". Rödfärgen slog sedan allmänt igenom under 1800-talets första hälft och mitt.
I trästäderna gjorde linoljefärgen sitt intåg successivt under 1800-talet. Man ville efterlikna de större städernas stenhus med ljusa kulörer i gult, grått och rosa. Fasadkulörerna bröts därför fram med traditionella jordpigment som ockra, umbra och kanske bränd terra. Redan tidigt under 1800-talet fanns också längs kusten en del oljefärgsmålade hus. I kustsamhällena är det annars vid 1800-talets slut som oljefärgen allmänt började ersätta rödfärgen. Vitt (blyvitt och zinkvitt) var nu lätt tillgängligt till överkomliga priser. Den vita färgen var ofta aningen bruten med exempelvis grön umbra, grå umbra, kimrök eller gulockra. Det var naturligtvis inte bara vita nyanser; ockragult, ljusgrått och ljusbrunt förekom också.
De helt vita byggnader som idag förekommer, där både fasad, foder, lister, fönsterbågar och dörrar är vitmålade, har dock ingen tradition utan är en modern företeelse.
När oljefärgen blev vanlig, blev det populärt med "trestegsfärgsättningar", med en kulör på fasad, en annan på foder, och en tredje på fönsterbågar och dörrar. Man arbetade ofta med ljust-mellan-mörkt, dvs ljus fasad, mellanmörk på foder och mörkare fönster, men också andra kombinationer förekom,t ex ockra på foder kring gröna eller röda fönster, till en vit eller ljusgul fasad.
Eller tvärtom en fasad målad i mörk ockra, foder i ljusare ockra och sedan fönsterbågar och ytterdörrar kromoxidgröna eller i brun umbra.
Efter sekelskiftet 1900 blev ljusa fasadkulörer det mest vanliga, oftast brutna vita kulörer, i kombination med olika kulörer på lister och fönster.
Från och med 1920/30-talen försvann sättet att ha tre kulörer på fasaderna, och det vanligaste blev helt vita fasader med endast en enda accentfärg på fönster och dörrar.
Ditt Hus
Ett äldre hus kan ha genomlevt flera av de ovanstående perioderna. Dessutom finns hus med en annorlunda historia eller utformning och som har haft andra färgsättningar än detta.
Det enda någorlunda säkra sättet att få reda på hur det var, är att göra undersökningar på huset. Man får då försiktigt skrapa sig igenom färglagren och se vad man finner.Högt upp under takfoten och på små vindsfönster är det störst chans att hitta många färglager. I bekväm arbetshöjd har man säkerligen skrapat trärent vid tidigare ommålningar, och då hittar man inte alla färglager.
Gör sedan provmålningar med de kulörer du kommer fram till. Det är svårt att se från små färgprover hur det blir på större ytor.
Kontrollera också om det behövs bygglov. I tättbebyggda områden krävs detta ibland för kraftiga kulörbyten på fasaden.
TRADITIONELLA FÄRGTYPER
Till de traditionella färgtyperna räknas linoljefärg, slamfärg, kalkfärg, trätjära, limfärg och olika typer av tempera, t ex äggoljetempera.
Linoljefärg har använts till hyvlade snickerier utvändigt och invändigt, medan slamfärg typ Falu rödfärg (finns även i andra kulörer och fabrikat) har använts direkt på timmervägg eller på ohyvlat virke utomhus. Kalkfärg har använts på putsade fasader. Trätjära har använts till spåntak och fasader. Limfärg och äggoljetempera har använts inomhus, till innertak, väggar och murar; äggoljetempera främst till möbler. De traditionella färgtypernas fördelar är att de är väl beprövade, de skadar inte underlaget och de går att underhålla.
Traditionellt blandades linoljefärg på plats av målaren, som också bröt fram de kulörer som användes. Idag kan det vara svårt att få tag på någon målare som blandar färgen själv, men det finns flera tillverkare av fullgod linoljefärg, såväl mer standardiserad som blandad just för ditt hus.
PIGMENT
De allra äldsta pigmenten är jordpigment som ockra, terra och umbra, vilka har använts sedan urminnes tider. De används obrända (ger ljusare gulbrun kulör) och brända (ger mörkare och rödbrun kulör). Senare, under 1700- och 1800-tal har jordpigmenten kompletterats med kemiskt framställda pigment. Några av de vanligast förekommande pigmenten inom traditionellt byggnadsmåleri är:
Vita:
Blyvitt, det vanliga vita pigmentet fram till dess att man p g a dess giftighet började ersätta det med först zinkvitt och sedan också titanvitt. Framställt i större skala från 1700-talet. Förbjöds inomhus 1860. Zinkvitt, större framställning från 1840-talet, varför den blev lättillgänglig och därför starkt bidrog till den vita husfärgens popularitet under 1800-talets slut och framåt. Eftersom zinkvitt inte är giftigt blev den också en ersättare för blyvitt. Titanvitt, större framställning från tidigast 1916. Bättre täckförmåga än zinkvitt, varför dessa två också kombinerats. Krita, det vanligaste vita pigmentet i limfärg, vilken endast används inomhus.
Röda, rödbruna och bruna:
Rödfärg, järnoxid från kopparbrytning i Falu koppargruva, vanligaste röda fasadfärgen. Absolut vanligast i slamfärg (Falu Rödfärg) men också blandat med trätjära (rödtjära). Engelskt rött, ett järnoxidpigment med lång historia. Vanlig på fönsterbågar, ytterdörrar och plåttak. Nyanserna har varierat, men den koppling vi har idag mellan "engelskt rött" och en enda bestämd nyans härrör från 1912 (normalfärgssystemet). Bränd Terra, jordpigment, ger en rödbrun färg. Vanligt också inomhus, såväl täckande som i lasyrer och träådring. Bränd umbra, jordpigment, ger en kraftig brun kulör, vanlig på fönsterbågar och ytterdörrar, även mycket utblandad med vitt i ljust bruna fasadfärger. Brun umbra, jordpigment, ger beigebrun kulör, förekommer i fasadfärger.
Gula och närliggande:
Ockror, jordpigment, ger gulbrun kulör. Ett av de vanligaste pigmenten i traditionellt måleri. Vanlig som komplementfärg på fönsterbågar och ytterdörrar. Olika blandningsförhållanden på de ingående jordpigmenten ger olika nyanser av ockran. Man talar om guldockra, ljusockra och mörkockra. Guldockra har den kraftigaste och kanske "gulaste" nyansen, de andra två är lite "brunare". I olika brytningar med mer eller mindre vitt får man den ljust gulbruna nyans som ibland kallas "herrgårdsgult" (men som i moderna brytningar ofta blir alldeles för gul). Järnoxidgult ligger nära guldockra i kulör, men är något renare gul. Obränd Terra, jordpigment, ger en ljust beigebrun kulör, nära mörk- och ljusockra.
Grå:
Grön umbra, jordpigment, vanlig brytfärg som tillsammans med vitt ger varm ljusgrå ton på foder och lister. Grå umbra, jordpigment, vanlig brytfärg med vitt som ger neutral ljusgrå ton på foder och lister. Kimrök (björkkol), kolsvart obruten på plåttak, annars mycket vanlig brytfärg med vitt som gav en gråblå kulör på foder och lister.
Gröna:
Kromoxidgrön, mörk grön kulör från 1800-talets början, industriell tillverkning från 1800-talets senare del. Vanlig på fönsterbågar, foder, lister, ytterdörrar och plåttak, Zinkgrön intensiv grön, industriell tillverkning från 1800-talets mitt, vanlig på fönsterbågar, foder, lister, ytterdörrar och plåttak.
Blå:
Traditionellt så användes blått mestadels som dekorfärg inomhus, sällan utomhus. blått på Snickerier utomhus är alltså en relativt sen företeelse. Ultramarinblå, intensiv blå, använd i interiörer bl a i tapettryckning. Syntetiskt framställt från 1820-talets slut, tidigare var detta ett mycket dyrt pigment. Pariserblått (Berlinerblått, preussiskt blått), intensiv mörkt blå nyans, upptäckt 1705, vanlig från mitten av 1700-talet. En knivsudd pariserblått blandat med vitt och svart ger "allmogeblå" vanlig på interiörer. Koboltblått, intensiv blå. Känt sedan 1700-talet, men större tillverkning från 1804.