Trä, metall och puts. Tre till synes helt olika underlag som torde kräva tre olika sorters färg. Linoljefärg har under flera hundra år ändvänts till alla sorters underlag och gör så än idag. Byggvårdsmagasinet i Enköping tillhandahåller dessa färger.
Vår linoljefärg består av en kallpressad kokt linolja och äkta färgpigment. Den har en högtäckande förmåga vilket gör att den räcker till större ytor än andra färgtyper.
Så målade man sitt hus
HISTORIK
Vita husklungor längs med kusten är kanske en bild som etsat sig fast på mångas näthinnor. Den vita oljefärgen fick dock inte genomslag förrän vid 1800-talets slut. Ända fram till 1700-talets slut var det ovanligt att husen på Bohusläns landsbygd eller i fiskelägena alls målades. De hus som målades ströks med rödfärg, som här på västkusten ofta kunde vara uppblandad med tranolja. Rödfärgen gjorde sitt inträde i städerna litet tidigare. Carl von Linné kunde redan 1746 notera i sin "Wästgötaresa" att husen i Uddevalla var "...beslagne med bräder, överstrukne med rödt och målade med blå eller hvita knutar". Rödfärgen slog sedan allmänt igenom under 1800-talets första hälft och mitt.
I trästäderna gjorde linoljefärgen sitt intåg successivt under 1800-talet. Man ville efterlikna de större städernas stenhus med ljusa kulörer i gult, grått och rosa. Fasadkulörerna bröts därför fram med traditionella jordpigment som ockra, umbra och kanske bränd terra. Redan tidigt under 1800-talet fanns också längs kusten en del oljefärgsmålade hus. I kustsamhällena är det annars vid 1800-talets slut som oljefärgen allmänt började ersätta rödfärgen. Vitt (blyvitt och zinkvitt) var nu lätt tillgängligt till överkomliga priser. Den vita färgen var ofta aningen bruten med exempelvis grön umbra, grå umbra, kimrök eller gulockra. Det var naturligtvis inte bara vita nyanser; ockragult, ljusgrått och ljusbrunt förekom också.
De helt vita byggnader som idag förekommer, där både fasad, foder, lister, fönsterbågar och dörrar är vitmålade, har dock ingen tradition utan är en modern företeelse.
När oljefärgen blev vanlig, blev det populärt med "trestegsfärgsättningar", med en kulör på fasad, en annan på foder, och en tredje på fönsterbågar och dörrar. Man arbetade ofta med ljust-mellan-mörkt, dvs ljus fasad, mellanmörk på foder och mörkare fönster, men också andra kombinationer förekom,t ex ockra på foder kring gröna eller röda fönster, till en vit eller ljusgul fasad.
Eller tvärtom en fasad målad i mörk ockra, foder i ljusare ockra och sedan fönsterbågar och ytterdörrar kromoxidgröna eller i brun umbra.
Efter sekelskiftet 1900 blev ljusa fasadkulörer det mest vanliga, oftast brutna vita kulörer, i kombination med olika kulörer på lister och fönster.
Från och med 1920/30-talen försvann sättet att ha tre kulörer på fasaderna, och det vanligaste blev helt vita fasader med endast en enda accentfärg på fönster och dörrar.
Ditt Hus
Ett äldre hus kan ha genomlevt flera av de ovanstående perioderna. Dessutom finns hus med en annorlunda historia eller utformning och som har haft andra färgsättningar än detta.
Det enda någorlunda säkra sättet att få reda på hur det var, är att göra undersökningar på huset. Man får då försiktigt skrapa sig igenom färglagren och se vad man finner.Högt upp under takfoten och på små vindsfönster är det störst chans att hitta många färglager. I bekväm arbetshöjd har man säkerligen skrapat trärent vid tidigare ommålningar, och då hittar man inte alla färglager.
Gör sedan provmålningar med de kulörer du kommer fram till. Det är svårt att se från små färgprover hur det blir på större ytor.
Kontrollera också om det behövs bygglov. I tättbebyggda områden krävs detta ibland för kraftiga kulörbyten på fasaden.
TRADITIONELLA FÄRGTYPER
Till de traditionella färgtyperna räknas linoljefärg, slamfärg, kalkfärg, trätjära, limfärg och olika typer av tempera, t ex äggoljetempera.
Linoljefärg har använts till hyvlade snickerier utvändigt och invändigt, medan slamfärg typ Falu rödfärg (finns även i andra kulörer och fabrikat) har använts direkt på timmervägg eller på ohyvlat virke utomhus. Kalkfärg har använts på putsade fasader. Trätjära har använts till spåntak och fasader. Limfärg och äggoljetempera har använts inomhus, till innertak, väggar och murar; äggoljetempera främst till möbler. De traditionella färgtypernas fördelar är att de är väl beprövade, de skadar inte underlaget och de går att underhålla.
Traditionellt blandades linoljefärg på plats av målaren, som också bröt fram de kulörer som användes. Idag kan det vara svårt att få tag på någon målare som blandar färgen själv, men det finns flera tillverkare av fullgod linoljefärg, såväl mer standardiserad som blandad just för ditt hus.
PIGMENT
De allra äldsta pigmenten är jordpigment som ockra, terra och umbra, vilka har använts sedan urminnes tider. De används obrända (ger ljusare gulbrun kulör) och brända (ger mörkare och rödbrun kulör). Senare, under 1700- och 1800-tal har jordpigmenten kompletterats med kemiskt framställda pigment. Några av de vanligast förekommande pigmenten inom traditionellt byggnadsmåleri är:
Vita:
Blyvitt, det vanliga vita pigmentet fram till dess att man p g a dess giftighet började ersätta det med först zinkvitt och sedan också titanvitt. Framställt i större skala från 1700-talet. Förbjöds inomhus 1860. Zinkvitt, större framställning från 1840-talet, varför den blev lättillgänglig och därför starkt bidrog till den vita husfärgens popularitet under 1800-talets slut och framåt. Eftersom zinkvitt inte är giftigt blev den också en ersättare för blyvitt. Titanvitt, större framställning från tidigast 1916. Bättre täckförmåga än zinkvitt, varför dessa två också kombinerats. Krita, det vanligaste vita pigmentet i limfärg, vilken endast används inomhus.
Röda, rödbruna och bruna:
Rödfärg, järnoxid från kopparbrytning i Falu koppargruva, vanligaste röda fasadfärgen. Absolut vanligast i slamfärg (Falu Rödfärg) men också blandat med trätjära (rödtjära). Engelskt rött, ett järnoxidpigment med lång historia. Vanlig på fönsterbågar, ytterdörrar och plåttak. Nyanserna har varierat, men den koppling vi har idag mellan "engelskt rött" och en enda bestämd nyans härrör från 1912 (normalfärgssystemet). Bränd Terra, jordpigment, ger en rödbrun färg. Vanligt också inomhus, såväl täckande som i lasyrer och träådring. Bränd umbra, jordpigment, ger en kraftig brun kulör, vanlig på fönsterbågar och ytterdörrar, även mycket utblandad med vitt i ljust bruna fasadfärger. Brun umbra, jordpigment, ger beigebrun kulör, förekommer i fasadfärger.
Gula och närliggande:
Ockror, jordpigment, ger gulbrun kulör. Ett av de vanligaste pigmenten i traditionellt måleri. Vanlig som komplementfärg på fönsterbågar och ytterdörrar. Olika blandningsförhållanden på de ingående jordpigmenten ger olika nyanser av ockran. Man talar om guldockra, ljusockra och mörkockra. Guldockra har den kraftigaste och kanske "gulaste" nyansen, de andra två är lite "brunare". I olika brytningar med mer eller mindre vitt får man den ljust gulbruna nyans som ibland kallas "herrgårdsgult" (men som i moderna brytningar ofta blir alldeles för gul). Järnoxidgult ligger nära guldockra i kulör, men är något renare gul. Obränd Terra, jordpigment, ger en ljust beigebrun kulör, nära mörk- och ljusockra.
Grå:
Grön umbra, jordpigment, vanlig brytfärg som tillsammans med vitt ger varm ljusgrå ton på foder och lister. Grå umbra, jordpigment, vanlig brytfärg med vitt som ger neutral ljusgrå ton på foder och lister. Kimrök (björkkol), kolsvart obruten på plåttak, annars mycket vanlig brytfärg med vitt som gav en gråblå kulör på foder och lister.
Gröna:
Kromoxidgrön, mörk grön kulör från 1800-talets början, industriell tillverkning från 1800-talets senare del. Vanlig på fönsterbågar, foder, lister, ytterdörrar och plåttak, Zinkgrön intensiv grön, industriell tillverkning från 1800-talets mitt, vanlig på fönsterbågar, foder, lister, ytterdörrar och plåttak.
Blå:
Traditionellt så användes blått mestadels som dekorfärg inomhus, sällan utomhus. blått på Snickerier utomhus är alltså en relativt sen företeelse. Ultramarinblå, intensiv blå, använd i interiörer bl a i tapettryckning. Syntetiskt framställt från 1820-talets slut, tidigare var detta ett mycket dyrt pigment. Pariserblått (Berlinerblått, preussiskt blått), intensiv mörkt blå nyans, upptäckt 1705, vanlig från mitten av 1700-talet. En knivsudd pariserblått blandat med vitt och svart ger "allmogeblå" vanlig på interiörer. Koboltblått, intensiv blå. Känt sedan 1700-talet, men större tillverkning från 1804.
Slamfärg är en av de äldsta och samtidigt den mest använda färgtypen i vårt land. Med slamfärg avser vi vanligen rödfärg, men slamfärg har också förekommit i andra kulörer. Rödfärgen användes på 1600- och 1700-talen främst på högreståndshus, men kom under 1800-talet framförallt att bli landsbygdens husfärg. Den röda stugan med vita knutar blev något av nationalsymbol för Sverige under början av 1900-talet och användningen av slamfärg nådde sin kulmen. Röd slamfärg är fortfarande en av de allra bästa utomhusfärgerna för trähus.
Innehåll
Slamfärg består av råg- eller vetemjölsklister, vatten, järnvitriol, pigment och eventuella tillsatser av linolja.
Klistret är färgens huvudbindemedel. Traditionellt har rågmjölsklister använts. I dagens fabriksblandade slamfärg har rågmjölsklistret i regel ersatts med vetemjölsklister. Förr var det vanligt att olika tillsatser typ tran, sillake etc tillsattes färgen. Idag tillsätts ibland i stället en mindre mängd linolja, för att förbättra bindförmågan. Andelen linolja får dock inte överskrida 8 volymsprocent. Tillsatsen av järnvitriol anses ha viss konserverande effekt på träet.
Egenskaper
Slamfärger är billiga och miljövänliga täckande färger med ett matt utseende. De är vattenspädbara och är lätta att stryka. Slamfärger är fuktgenomsläppliga. De skyddar till viss del även träet mot nedbrytning.
Färgtypen fäster bra på ohyvlat virke. På hyvlat virke är däremot vidhäftningen sämre.
Slamfärg, framför allt den mättat röda, har lång livslängd. 1 jämförelse med alla tillgängliga lärgtyper är slamfärgen den i särklass underhållsvänligaste. Det är bara att borsta och måla om.
Industritillverkad slamfärg
Fabriksblandad slamfärg kan köpas färdigtillredd antingen i flytande form, som pasta eller pulver där endast vatten behöver tillsättas. Den industritillverkade slamfärgen innehåller till skillnad mot traditionell slamfärg konserveringmedel för att kunna lagras.
Slamfärg i andra kulörer än röd är idag ett intressant produktutvecklingsområde inom färgindustrin.
Det förekommer i handeln många typer av färger med namn som associerar till traditionell rödfärg men som innehåller andra bindemedel och har andra egenskaper än traditionell slamfärg. Läs därför alltid innehållsdeklarationen noga och se bl a upp för latextillsatser.
Vid ommålning med rödfärg bör man observera att kulören kan skilja sig något mellan olika tillverkare.
Applicering
Slamfärg är lätt att stryka, men viktigt är att man inte stryker för tjockt. Fabriksblandad slamfärg kan behöva spädas ut med vatten för att få lämplig strykbar konsistens.
Strykningen kan ske i både torrt och fuktigt väder utan att hållbarheten försämras. Man bör dock undvika att måla i starkt solsken. Färgen torkar då mycket snabbt, och det kan leda till sämre vidhäftning till underlaget. Till strykningen användes lämpligen en mindre s k plafondpensel. Förr användes i regel "hornsuggan" den traditionella penseln med böjt skaft. Efter strykning rengöres penslar med tvål och vatten.
Tillredning
Traditionellt tillreddes slamfärgen på arbetsplatsen. Man kokade ihop alla ingredienserna och när slamfärgen svalnat var den klar att stryka. Under de senaste årtiondena tillverkas såväl röd som övrig kulört slamfärg till övervägande del industriellt.
Pigmentet i den röda slamfärgen, rödfärgen, utgörs av järnoxid, som ursprungligen yar en biprodukt vid tillverkning av svavel och alun. Pigmentets färgton kan variera beroende på bränningsgrad.
Järnoxid från Stora Kopparbergs gruva i Falun har varunamnet Falu rödfärg. Detta pigment har varit det vanligaste vid tillredning av traditionell röd slamfärg. Falu rödfärg är sålunda inte en beteckning på röd slamfärg utan för ett rött pigment.
För tillredning av slamfärger i andra kulörer kan olika jord- och mineralpigment användas. Vid Uusa kulörer bör zinkvitriol användas i stället för järnvitriol. Järnvitriol kan ge upphov till missfärgning och flammighet i ljusa slamfärger.
Ljusa slamfärger är såväl visuellt som tekniskt inte lika tåliga som mörkare.
Recept
För den som vill tillreda röd slamfärg, rödfärg, anges här ett grundrecept som tillämpats sedan 1700-talet. Receptet följde från senare delen av 1800-talet med på locket till rödfärgstunnorna från Stora Kopparberg.
"2 kg järnvitriol löses i 50 liter kokande vatten. I lösningen invispas 2 à 2 1/2 kg finmalet rågmjöl, till vilken blandning efter en 1/4 timmes kokning sättes under flitigt omrörande 8 kg rödfärgspigment varefter färgblandningen, sedan den ytterligare kokas en 1/4 timme är för anstrykning färdig."
Sprutning av rödfärg har tillämpats sedan 1940-talet på höga och stora byggnader, framför allt på ekonomibyggnader. Metoden lämpar sig bäst för byggnader, som inte har alltför många byggnadsdelar som behöver täckas in och skyddas mot färgstänk.
Vid sprutning är risken stor att för tjocka färglager lägges på, vilket kan orsaka krackelering och avflagning. För tjocka lager bildas främst vid vändpunkter vid sprutmålningen och under taksprång.
Nymålning
Behandlingsgång:
1-2 gånger strykning
Normalt räcker det med en strykning, men är färgen mycket tunn bör den strykas 2 gånger.
Ommålning
Behandlingsgång:
Avborstning av gammal färg, avdamning, 1 gång strykning.
Vid ommålning av tidigare slamfärgade ytor borstas fasaden med stål- eller rotborste så att all lös färg och lavar försvinner. Därefter avdammas fasaden. Spikskallar som rest sig ska före målning slås i. Skadad panel eller rötskadat ändträ bör lagas i med friskt trä.
Användes industritillverkad slamfärg bör man se upp så man får samma kulör som tidigare. Speciellt viktigt är detta vid bättringsmålning.
Lagningar med nytt virke i en gammal fasad ger alltid ett ljusare intryck till en början, men en utjämning av kulören sker relativt snart. Ibland kan målningen på ilagda partier behöva förnyas efter ett par år.
Anmärkning
Måla aldrig om en slamfärgsmålad yta med annat än slamfärg. Har man en gång bytt till en annan färgtyp t ex latex-, alkyd- eller linoljefärg kan man inte måla om med slamfärg även om man avlägsnar den befintliga färgen.
Det förekommer att man tillsätter mindre mängder trätjära till röd slamfärg. Vid ommålning av sådana ytor måste man normalt även fortsättningsvis tillsätta trätjära, för att få lämplig vidhäftning och en jämn kulör.